Klimatfunderingar

Sommaren kom till Uppsala i påskhelgen och på bara några dagar har björkarna slagit ut. Sädesärlan är här här och det mesta tyder på att den långa, kalla vintern är slut. Utmed Fyrisåns stränder flockas de som längtat efter värmen och solen sedan i augusti och nu äntligen känner att depressionen släpper.

Bryggan vid Gotlands nation

Uteserveringarna blir fler för varje säsong och snart finns inte en restaurang som inte har åtminstone ett litet bord på trottoaren. Antagligen blir vi också tåligare mot kvällskylan så att vi sitter kvar och småhuttrar lite när solen gått ner, bara för att slippa sitta inomhus.

Min fundering idag gäller om vi som bor i ett land med en lång period med kyla och mörker har förmågan att njuta så intensivt av sommarvärmen att det i själva verket ger samma totala njutning per år som ett liv vid medelhavet skulle ge. Det kan ju inte bara vara jag som ibland undrat varför man envist bor kvar i ett klimat som långa tider inte alls stämmer med det jag trivs bäst med.

Borde vi alltså sluta drömma om varma, mörka kvällar vid en liten hamn där månskenet speglar sig i vattnet och istället inse att vi är priviligierade som får vakna upp ur vinterdvalan och uppleva det intensiva förändringsarbete som naturen genomgår på några veckor varje vår? Här på Akademihotellet kan man sitta på en balkong och lyssna på koltrastarna i Odinslund när de sjunger som allra intensivast. Med lite mindfulness kan det vara höjden av lycka.