Min Stad

Frågan om vem landet vi bor i egentligen tillhör har blivit aktuell under veckan som gått. En svensk riksdagspolitiker har filmats när han i uppretat tillstånd till komikern Soran Ismail påstod att landet tillhör honom och inte Ismail. Det får mig att fundera på hur man kan se på världen och sina medmänniskor.

Ända sedan våra äldsta förfäder - dumt nog - fick för sig att de skulle lämna savannerna i Afrika har mänskligheten varit i rörelse i jakt på nya boplatser och föda. Sedan några tusen år har vi börjat avgränsa landområden med riksgränser och börjat tala om Mitt Land. Det finns många fördelar med det, vi kan organisera oss för att uppnå gemensamma mål inom ett överskådligt område.

Men vi måste komma ihåg att vi som bor och lever i alla de här länderna har en gemensam jord, vi andas samma luft och vi har samma behov för att få bra liv. Och vi vill fortsätta att flytta runt, somliga av egen vilja, andra för att de tvingas till det. Den rättigheten ska vi vara rädda om, möten mellan människor från olika bakgrund brukar vara den bästa förutsättningen för framsteg och utveckling.

Uppsala är Min Stad, men som jag känner tillhör den lika mycket alla de andra människor som valt att slå sig ner här, från tierpare till kineser. Just det stora inslaget av inflyttade till Uppsala gör det till en livaktig och omtyckt plats att leva och bo på.

Och idag är det fredag, den fredag då de köande börjar samlas vid aulan för att vara säkra på att få fina biljetter när försäljningen av ODs Capricebiljetter startar imorgon bitti. Det ger säkert mer än att sitta i soffan och titta på Diggiloo, men eftersom jag är förkyld och dessutom redan har köpt mina biljetter ska jag avstå från det nattliga köandet. Bor man på Akademihotellet kan man enkelt smita ifrån och vila från köandet om man har någon att turas om med.

Trevlig helg tillönskas!